jag blir ledsen när jag inte får svar och ännu mer ledsen när jag väl får svar. det är en riktig skitplåga att ha någon som jag inbillar mig är världens bästa kille (som jag alltid gör) miljarder mil härifrån. det går inte ens att försöka förstå hur långt det är, det är en annan planet. det vet jag ju, jag har varit där. jag vet inte vad jag ska göra. låtsas som att det aldrig funnits, eller fortsätta såhär, med självplågeriet, och hoppas att jag har tillräckligt med pengar för att återförenas med min enveckasromans om sex månader. vet inte vad som är värst. ska jag sluta försöka vara realistisk, och bara erkänna att jag är en jättetöntig helromantiker? eller tvärtom.
idag vaknade jag klockan 15:17. vad är det jag gömmer mig för? vintern? hoppas på ett så simpelt svar. men vi vet ju alla att det är en lögn, eftersom vintern uppenbarligen inte finns längre. nu har vi bara en jättelång höst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar