gnäll

jag önskar så himla mycket att jag bara kunde vara säker och inte rädd. för jag är så himla himla rädd, hela tiden och det är en sån tröttsam känsla. och frustrerad!! för jag kan inte kommunicera som jag vill. jag vill skrika åt honom allt jag känner och även om han fanns här framför mig så skulle jag ändå inte kunna förklara för honom precis hur viktig han är och hur rädd jag är och att när jag tänker på honom blir det tyngre att andas, som tryck över mina lungor och jag känner mig halv när han inte är här. jag är bara rädd att stå där som en idiot, återigen, som trodde på allt det fina som han sa. jag är så rädd att det ska hända igen nämligen, att släppa taget och lapa upp alla ord och kyssar och vara lycklig och kär - för att sedan bli lämnad, som ingenting, bortglömd, som ett skämt. det är bara så jag känner ikväll och det är därför jag inte vill gå och lägga mig i sängen FÖR DET KÄNNS SÅ TOMT HELA TIDEN. jag är trött på att det ska kännas tomt. förut har det gått att ersätta. gömma vad man egentligen känner djupt inne och hitta någon annan att hångla med i natten, någon annans tyngd att känna på andra sidan sängen, men det går inte. jag blir äcklad av bara tanken. och nu gråter jag för jag är så förbaskat jävla rädd att han redan har glömt bort mig. och jag kan inte ens berätta för honom att han får inte göra det.