jag fortsätter prata om det.

tänker rätt mycket på inlägget nedan.
att jag borde ändra det
ändra sista delen
det är den delen som är svårast. det är delen som är värst.
jag är rädd att människor läser det där och tänker att det är mitt fel
att jag ville eller så. det väger ganska tungt när jag berättat om det för mina närmaste.

jag är rädd att de ska tänka att jag bär skuld, vilket gör att jag skäms.
det finns så mycket skam i mig på grund av det där.

men jag var i stort sett medvetslös. det enda jag minns från natten är minimala fragment, bilder som ploppar upp i huvudet ibland. jag minns hur jag ligger på rygg, han är över mig, hur min blick är suddig och oklar, att jag inte riktigt förstår vad som händer.
men framförallt hur jag inte kan röra mig, och inte kan tala. min kropp är som förlamad och han är över mig, på mig. och jag kan inte göra någonting. mitt medvetende är inte helt där, det är som svävande, men jag minns hur jag försökte röra kroppen utan att lyckas. det är allt jag minns, och för mig är det tillräckligt. min terapeut tror att han drogade mig, men det är något jag inte kan gå med på. jag kan inte tro att en människa kan vara så ond.

det här är saker som jag inte har pratat med någon om. dessa detaljer. för jag skäms fortfarande, det finns något i mig som säger att det här är mitt fel. det här är vad jag vet hände, trots det kan jag inte släppa känslan av att det är något jag borde skämmas över.