morfar.

jag har inte haft en morfar sedan jag var fem.
ingen kontakt överhuvudtaget och jag minns inte ens hur han ser ut.
de enda bilderna som verkar finnas i familjen är tagna senast på 1960-talet.
men han finns och han lever och han bor inte så långt härifrån.

mina bröder har försökt få tag i honom, de har åkt till hans hem och knackat på, och inte släppts in. de har ringt, talat med hans fru som säger att hon ska berätta för morfar att de ringt. en lögn. morfars fru misstänker att vi är ute efter arvet. fram tills förra året visste jag inte att det ens fanns ett arv att tala om.
jag brukar tänka på morfar, hur konstigt det är, att det bor en gubbe inte så långt härifrån som går runt och lever sitt liv och jag saknar honom utan att ens veta vem han är. och jag brukar tänka hur ledsamt det är att om jag skulle gå förbi honom på gatan, eller sitta mittemot honom på tunnelbanan skulle jag inte känna igen honom, och han skulle nog inte heller känna igen mig.

men så skrev jag ett brev för ett tag sedan. jag trodde inte att jag skulle få svar med tanke på hur mina bröder ansträngt sig för att få kontakt med morfar utan att lyckas. men så idag låg det ett kuvert på dörrmattan med mitt namn på. en handstil jag inte kände igen. och det var ett brev från morfar.

min morfar.