Klubblivet

A: Alltså, -- X är inte en sådan man hälsar på. Man gör inte det. Det är bara förnedrande för en själv.

Guuud, jag blir så himla trött på den här skiten ibland. Stockholm och klubbar. Förfan, människor, väx upp och kom över er själva. Men okej, nu var det såhär, jag och mina vänner sitter i den där jävla trappan, min ena killkompis tillsammans med en tjej som tydligen är sjukt ihopkopplad med vissa delar av stockholms klubbliv, och hon börjar då hångla med min kompis. Efter ett tag sätter sig hennes kompis sig vid oss, mig och mina vänner alltså, och den här tjejen sträcker fram handen till mig och frågar om hon inte får hälsa på mig. Vi presenterar oss för varandra, skakar hand, allt är trevligt och så säger hon åt sin kompis att hälsa på mig. Den här personen gör ingenting, och vi antar typ att han/hon ej hörde vad hon sa. Så hon upprepar det, och knuffar kompisen i sidan, som gör vad? Jo, "råkar" fimpa mig på handen. Jag tjuter till lite av smärtan, personen ber inte om ursäkt. Till slut fattar jag inte varför den här personen beter sig på det här sättet så jag sträcker fram handen i fejjan på den och säger HEJ, JOSEFIN HETER JAG. Personen tar min hand, skakar den, ser bort och blåser ut lite rök ur munnen. VAD HETER DU? säger jag, lätt irriterad över den här personens totalt jävla brist på lite hyffs. Personen ger till slut upp, ser på mig och presenterar sig som typ Snövit.
Whatever, kul för dig, det jag mest är förbannad på är en av mina vänners reaktion, som iöverhuvudtaget inte har varit inblandad i situationen, hon har suttit framför oss och inte varit delaktig på något sätt. När hon sett till att ingen kan tjyvlyssna säger hon då den här grejen jag har citerat i början av inlägget. Blir så jävla trött. Folk är så dumma i huvudet ibland, vadfan.


Som avslutning på ett fint fylleinlägg säger jag bara,
ett sanningens (varningens?) ord: Man får kondylom av att sitta på den där jävla trappan